Är det möjligt?

Kan man verkligen vara kär i sin mormor?

Efter flera år av dålig kontakt och att inte ha träffats alls på sisådär 7 år, har min mormor flyttat till ett demensboende. Helt plötsligt är det så mycket lättare att träffa henne. Helt plötsligt älskar jag henne och skiter i att mamma inte har nån bra kontakt med henne, och att jag därmed har fått för mig att jag inte heller kan ha nån bra kontakt med henne. Måste man ha umgåtts med en människa hela livet för att känna att man bryr sig och ska vilja visa det? Jag är glad som få varje gång jag går därifrån och hon är ju bara så söt! Hon är så tacksam och jag känner att både hon och jag mår så bra av att jag bryr mig.

Vilken lycka!

Jag har äntligen en mormor. En som berömmer mig för att jag har virkat sådana fina tumvantar. En som tackar så hjärtligt för att jag målar naglarna på henne. En mormor som gör mig så stolt, hon är aktiv, hon stickar, hon läser! Tjoho!

Jag skiter rent ut sagt i ifall man kan bli kär i sin mormor eller inte. Jag är kär i min mormor!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback