så ser det ut

Igår fyllde Robin 2 år och 9 månader. Tänk vad häftigt det skulle vara om han hängde med tills han blev 3 år!

Jag hör hallåan på SVT säga att det är den nittonde januari idag och genast så slår det mig! 11 år sedan pappa dog. Idag. Senare tittar jag och Mattias på Greys Anatomy och Georges pappa dör. Just i det här avsnittet, som vi tittar på idag dör Georges pappa. Just idag.

Puss på dig, papi!

...är man oseriös om man går på jobbmöte med knallrött hår?

Förbaskat jäkla rött! Det känns som lite för mycket men jag antar att man vänjer sig vid det här med.



Dumt bara att jag får mina infall, så jag slösar 300 kr på ingenting. Blää. Det var ju mycket snyggare innan.

Jag har precis tittat på Hip hip hora och kommer på mig själv med att bli så himla berörd. Jag blir så ledsen. Barnen är så elaka och hemska. De är fega, egoistiska jävlar och jag gråter när flickan som är mobbad slänger sig ut ur fönstret. Hon överlever och ger igen. Hon är stark. Jag kommer att tänka på när jag blev kallad en massa saker i högstadiet. Jag blev mobbad av i princip hela C-klassen. Dom kallade mig gris och gjorde sig löjliga över mitt namn. Det kanske inte låter som så mycket men mycket av det har satt sig och majoriteten av alla dagar känner jag mig inte söt. Jag tycker inte att jag ser ut som en gris men att bli kallad det innebär ju inte direkt att man är snygg.

Jag höll mig dock stark fastän jag inte direkt hade något stöd hemifrån. Jag har alltid vart stark hemma. Där har jag fått ta hand om min mamma. Ända tills tonåren (då man slängde väskan innanför dörren och gick direkt till tv:n) var jag mamman i vår familj. Då jag blev trotsig blev mamma galen och skrek istället för grät som hon gjorde när jag var yngre, och jag fick verkligen förlita mig till mina vänner. Jag kommer ihåg att jag inte visste vad jag skulle göra. Man blir ju som man blir uppfostrad, tyvärr i det här fallet, och när man dessutom är i tonåren skriker man ju inte direkt mindre när man blir skriken på. Jag blev anklagad för ganska mycket. Jag hade haft gruppsex med mina kompisar och min dåvarande kille + hans kompisar, jag pratade skit om min mamma med mina kompisar. Min mamma skämde ut mig nåt otroligt inför grannskapets barn och hon har sårat mig otaliga gånger. Jag har gråtit så många gånger, över min uppväxt och hur jag har blivit behandlad. Jag skulle kunna börja gråta nu när jag sitter här och skriver om det.

Och ändå umgås jag med henne? Jag undrar om jag enbart hänger kvar för att hon är just min mamma eller för att jag inte kan släppa det som har hänt och därmed inte kan släppa henne. Det borde ju snarare vara så att jag skulle ha släppt henne för länge sen för att jag inte har släppt det som har hänt. För att jag tycker så illa om henne för det hon har gjort. Måste man ha kontakt med sin familj enbart för att man är släkt? Jag skulle vilja prata om allt men när kvinnan som sitter framför mig bara förnekar och bli förolämpad för att hon inte kan fatta att hon har gjort mig illa, är det lika bra att släppa det. För den gången. Jag kan inte släppa det helt. Jag tänker inte låta henne gå oskyldig. Jag vill inte.
Jag kan inte heller lämna min mamma för hon är ensam. Jag får alltid höra att jag inte får göra som min syster. Hon lämnade henne när hon följde med pappa. Jag skulle dö av dåligt samvete om jag sade upp kontakten med henne.

Nu ska vi flytta (hon hatar det såklart) och på ett sätt är det jätteskönt, för nu kommer jag inte vara tvungen att träffa henne bara för att vi bor nära varandra. Jag hoppas att jag någon gång ska kunna släppa allt. Jag bär på en sån ilska som drabbar oskyldig människor och jag hatar mig själv för det.

Att orka leva tills jag blivit sådan som jag drömmer om att vara.