så ser det ut

Han kan vara lugn som en filbunke, hängandes i min hand, helt avslappnad. Han gillar när vi myser på hans huvud när han ligger i blimpen och vilar. Det syns att han riktigt njuter. Han är en busunge alla timmar på dygnet och han busar med oss, med sina bröder, med sig själv. Han hoppar, han skuttar, han leker. Jag älskar att han får mig att bli så lycklig. Han kan göra nån liten struntsak, som att gäspa eller vad som helst, och jag blir hyperglad och piper om att han är så söt, hela dagen som är kvar.
Idag låg han och sov i en kruka. Man kan tycka att man ska sova med huvud och rygg lutat mot krukan. Girmus låg med huvudet och ryggen utåt öppningen. Utan stöd alltså. Bakbenen stod rakt upp i luften och han drömde, så han sprattlade till då och då. Jag skyndade efter kameran och jag fick en del bra bilder. Jag gick och ställde bort kameran. När jag kommer tillbaks har han sjunkit ner med huvudet och ryggen bakåt. Han sover alltså på rygg. Med både bak- och framben upp i luften. Han drömde fortfarande. Jag sprang iväg efter kameran. När jag väl hade den i min hand och skulle ta kort på honom, kunde jag inte hålla mig för skratt, så han vaknade och vände genast på sig. Attans. Jag missade ett underbart foto-ögonblick! Men jag glömmer aldrig känslan jag fick. Fjärilar i magen! Han är för underbar, den där råttan.
Jag är glad att han valde mig. Så innerligt glad.

...men när man har så goa och snälla råttor som Robin och Thash så är det faktiskt ganska enkelt.



Robin ligger snällt i handfatet och låter sig bli tvättad ren av mamma.



Om man heter Thash njuter man av att vara blöt... Han är så härligt avslappnad.



Hårfönen är så skön att torkas torr med!

Hihihi!

Kallhäll. Utställning. Stora Vår.

Det var länge sen jag var på en sådan. Utställning alltså. Jag gick upp tidigt. Ujuj. Som tur var åkte vi bil, jag och Sandra. Förväntansfull och så där äckligt varm och nervös var jag även denna gången. Det brukar ta ungefär halva utställningen innan det går över. Man går som i en dimma och undrar om folk lägger märket till att man är cp-röd om kinderna eller om det bara är jag som tycker det. Jag ser ju i spegeln hur jag ser ut. Röd. Många råttor att hålla reda på. Mycket spring. Jag torkade agility-banan. Och för det fick jag lunch och har 104 kr innestående i föreningen. Skitbra då man är pank och vill ställa ut råttor ändå. Dagen fortskred och jag var faktiskt inte alls lika trött som jag mindes att jag brukade vara. Det kan iofs bero på att jag sov 6 timmar natten till lördagen. Det brukade jag inte göra då jag sov hos Pernilla, de nätter innan de andra utställningarna. Råttorna var söta. Mina framförallt. Jag älskar dom så förbaskat mycket. Dom är så himla häftiga. Thash mest. Iaf när han ligger så här i Sandras knä.



Golug blev tvåa. Han blev kallad krambjörn. Det är precis vad han är faktiskt. Girmus var väldigt duktig i agilityn. Det ska tränas mycket i sommar. Utomhus. Yay! Mattias vill också med. Det gör mig glad.

Nu längtar jag till nästa utställning. Stora Pet. Och nästa efter det, Agility Grand Prix...

Jag har haft Lucifer hos mig de senaste dagarna. Lucifer som är död sedan 1½ år. Han har visat sig genom att jag säger hans namn till Foshnu. Jag tror definitivt att han är här och hälsar på. Gör ni det?

Jag blev så sorgsen när jag fick ditt sms om att Amos hade somnat in på ditt bröst. Ni som precis hade varit hos farbror veterinären och fått hopp om tillvaron. Fan. Jag önskar jag kunde vara där och krama om dig. Jag kommer på onsdag.
Jag blev även lite påmind om att mina gubbar är äldre än vad Amos blev. Snart är de också borta. Jag vill inte. Jag hoppas de har länge kvar att leva. Skrutt-gubbarna.