så ser det ut

De senaste dagarna har jag hållt mig aktiv (med undantag för igår kväll...) och jag märker hur mycket bättre jag mår. Jag är inte alls lika beroende och jag tänker på allt och inte bara det. Det är himla skönt. Imorgon ska jag och Gabbe gå på promenad och sen ska vi plocka jordgubbar. Yay! Vad gott och ROLIGT det ska bli. Det är rätt mycket Gabbe nu, men det gör inget, för Gabbe är bra. På eftermiddagen kommer mamma till mig och vi ska äta mat och snacka skit. Sedan blir det en cider eller två med vännerna. Förhoppningsvis på någon härlig uteservering om vädret tillåter.
Jag har kommit igång riktigt bra med träningen nu och det känns som om det kommer fortsätta i den riktningen. Jag och Gabbe har skaffat oss lite motivering. Fina anteckningsböcker och fina små guldstjärnor som man får en av om man har varit duktig och rört på sig och inte ätit något onyttigt. För det har vi faktiskt slutat med. Att äta godis och sånt. I åtminstone en månad framöver. Hihi. Det är riktigt kul att sätta sig med det där på kvällen och tänka på att man faktiskt tycker att man har varit duktig. Det känns även positivt att börja jobba om en vecka. Jag ska ju vara på sjukhemmet och det kan faktiskt vara riktigt hemtrevligt och mysigt. Man kan pyssla om de gamla lite extra eftersom de bara är 7 stycken.
Jag saknar min älskling, som för tillfället befinner sig i Västerås och tjänar pengar så vi ska klara oss i juli/augusti. Han gör mig grymt lycklig. Tack SprayDate, säger jag bara. Hehe.

Vi ser två små bebisfåglar när vi är påväg till skogen. Jag blir självfallet alldeles mammig och vill ta hand om dom. Vi bestämmer oss för att kika lite mer på situationen ifall de är kvar när vi går tillbaka hem. Vi går vår promenad och när vi kommer tillbaks är dom små fortfarande där. Det ser ut som om dom försöker mata varandra. Dom hoppar omkring, dom kan inte flyga. Jag sätter mig ner på huk och försöker locka på dom och förvånansvärt kommer dom fram till mig. Stannar vid 30 centimeters avstånd. Piper som små fågelbebisar gör. Björktrast kallas dom visst. Vi vågar inte röra dom. Mamman och pappan är ju en bit bort och det enda vi vill är ju att få dit dom. Vi går hem och ringer Djurdoktorn och frågar vad man ska göra. Får tips om att flytta dom närmre, att det förmodligen inte är någon fara om vi rör lite vid dom, eftersom dom redan är ur boet. Vi grabbar tag i utrustning som vi behöver och går dit igen. Dom är inte kvar! Vi går och letar och letar. Vi ser dom till slut vid, pizzerians bakgård. Det kommer en bil. Jag skriker. Den kör över ungarna och en hamnar under ena däcket. Jag börjar gråta. Gud så hemskt. Stackars små söta, oskyldiga fågelungar. Vad hade dom gjort för ont? De hittade hem till slut men vad gjorde det för nytta. Satans äckliga bil. Det var bara en som kunde återförenas med resten av familjen. Jag tog tag i honom, med en handduk, bar honom närmre föräldrarna och släppte honom där. Han var så lugn och fin. Hans bror fick en fin begravning. Under buskaget. Han levde inget långt liv, men han hade iallafall sällskap in i det sista. Vila i frid, lille vännen.

Inatt drömde jag om en gorilla som jagade mig. Jag bodde där jag bor nu men precis utanför köksfönstret låg ett zoo. Ett förvånansvärt litet zoo, med bara apor. För det enda jag såg var apor. Mest gorillor. Vi tog del av nyheten att en av gorillahanarna hade rymt. Alla blev förfärade och rädda, jag också. Trots det, var jag tydligen tvungen att gå ut. Det var lugnt tills jag kom till baksidan. Där ser jag honom på långt håll. Jag börja självfallet rusa därifrån och som tur var fanns det en källardörr på den sidan av huset (det finns det inte i verkligheten) som jag kunde springa in i. Jag hann. Puh. Men jag springer vidare för säkerhets skull. Jag hör att han kommer efter mig och jag blir panikslagen igen. Det där sker ett par gånger till i drömmen. Jag tror allt är okej, men den där nedrans smarta gorillan tar sig in överallt. Till slut hamnar jag i källaren igen, men har då någon liten unge med mig, på kanske 6 år. Vi springer och gömmer oss tillsammans, rädda som vi är. Tycker att vi hittar ett bra gömställe (dööh), vi stannar där och håller käften. Helt plötsligt står gorillan öga mot öga med ungen. Och helt plötsligt slänger sig ungen i gorillans famn. Jag står där som ett frågetecken medans dom kramar varandra. Jag ser ju att det fungerar som tänkt (eller det kanske inte är en plan, ungen kanske bara är kärleksfull), så jag tänker att jag får väl krama honom, jag också. Så jag gör det. Han får till och med en puss.

Härliga lyckliga slut.

Han kan vara lugn som en filbunke, hängandes i min hand, helt avslappnad. Han gillar när vi myser på hans huvud när han ligger i blimpen och vilar. Det syns att han riktigt njuter. Han är en busunge alla timmar på dygnet och han busar med oss, med sina bröder, med sig själv. Han hoppar, han skuttar, han leker. Jag älskar att han får mig att bli så lycklig. Han kan göra nån liten struntsak, som att gäspa eller vad som helst, och jag blir hyperglad och piper om att han är så söt, hela dagen som är kvar.
Idag låg han och sov i en kruka. Man kan tycka att man ska sova med huvud och rygg lutat mot krukan. Girmus låg med huvudet och ryggen utåt öppningen. Utan stöd alltså. Bakbenen stod rakt upp i luften och han drömde, så han sprattlade till då och då. Jag skyndade efter kameran och jag fick en del bra bilder. Jag gick och ställde bort kameran. När jag kommer tillbaks har han sjunkit ner med huvudet och ryggen bakåt. Han sover alltså på rygg. Med både bak- och framben upp i luften. Han drömde fortfarande. Jag sprang iväg efter kameran. När jag väl hade den i min hand och skulle ta kort på honom, kunde jag inte hålla mig för skratt, så han vaknade och vände genast på sig. Attans. Jag missade ett underbart foto-ögonblick! Men jag glömmer aldrig känslan jag fick. Fjärilar i magen! Han är för underbar, den där råttan.
Jag är glad att han valde mig. Så innerligt glad.

från mitt ex. Han säger att han har släppt allt. Och han tycker att jag också borde göra det. Han har så rätt. Det som är gjort är gjort och dags att släppa taget om. Man får istället lära sig av sina misstag.

Jag hade ett väldigt givande samtal med min kurator idag. Det kändes riktigt bra när jag gick därifrån. Jag förstår mig på mitt beteende lite bättre och har fått reda på hur jag kan arbeta med att bättra mig.
Jag har fått hemläxor också. Det är lite spännande. Att se hur det går och så.

Jag vill ju bara höra det tillbaka.

Jag har blivit ombedd att sjunga på Jossans bröllop. En del av mig säger "Gör det för fan! Vilken kul grej", den andra delen säger "Det är lika bra att säga nej. Det är inget du fixar". Jag skulle så gärna vilja lyssna på den första, men jag vet ju att jag blir så nervös. Jag vill inte göra bort mig. Jag vill inte förstöra. Jag vet ju inte ens om min röst pallar. Haha.

Hmm.

Jag funderar.
Vad för låt skulle man kunna sjunga...?
Är det någon som har nåt bra tips?