Gullgubbe!
Underbara råtta!
Stolthet!
Vänner och bekanta brukar påstå att jag har många växter. Om jag fick bestämma själv, skulle jag gärna skaffa ett par fler. Dom ger en mysig hemmakänsla och sen kan man nästan säga att dom är som små husdjur, för när dom växer och frodas blir jag stolt. Jag blir riktigt stolt!
Jag har en del växter här hemma som jag är extra stolt över. Tre av dom fick jag med mig hem när Pernilla flyttade till Per.
Det är väl egentligen inget speciellt med den här, förutom att jag inte trodde att den skulle överleva mig. Så man kan ju faktiskt säga att det är jag mig jag är stolt över...
Jag är dålig på namn, men Filidendron dyker upp i mitt huvud. Gud, vad den har växt! Snart släpar den i golvet och jag vill verkligen inte bygga upp den (fasten mamma säger att man brukar göra det). Den är ju snyggast just så här!
Det var en himla stor blomkruka jag fick med mig, innehållandes två av denna art och en av en annan, som numera inte finns vid liv längre. Jag planterade om dessa kultingar och till en början trodde jag att dom skulle dö för mig men de tog sig. Och nu håller dom på att blomma också! Kolla, Pernilla!
Tjoho!
Det här är mitt gummiträd. Jag tog det ifrån min morbrors lägenhet, när vi rensade där. Det var pluttigt och litet. Nu har det kommit en bra bit på vägen och jag hoppas att det blir minst lika stort och högt som Pernillas förra på 2 meter!
Gamle Allan bara växer och växer. Han är otroligt grön och snygg. Han passar väldigt bra in i vårt sovrum och dess gröna tapet.
Är det möjligt?
Efter flera år av dålig kontakt och att inte ha träffats alls på sisådär 7 år, har min mormor flyttat till ett demensboende. Helt plötsligt är det så mycket lättare att träffa henne. Helt plötsligt älskar jag henne och skiter i att mamma inte har nån bra kontakt med henne, och att jag därmed har fått för mig att jag inte heller kan ha nån bra kontakt med henne. Måste man ha umgåtts med en människa hela livet för att känna att man bryr sig och ska vilja visa det? Jag är glad som få varje gång jag går därifrån och hon är ju bara så söt! Hon är så tacksam och jag känner att både hon och jag mår så bra av att jag bryr mig.
Vilken lycka!
Jag har äntligen en mormor. En som berömmer mig för att jag har virkat sådana fina tumvantar. En som tackar så hjärtligt för att jag målar naglarna på henne. En mormor som gör mig så stolt, hon är aktiv, hon stickar, hon läser! Tjoho!
Jag skiter rent ut sagt i ifall man kan bli kär i sin mormor eller inte. Jag är kär i min mormor!
natten gick till att fundera
och gissa vad vi funderade på?
jo, namn.
fina namn som vi kan tänka oss att döpa våra barn till.
Ellie!
Oscar
Elisa
Lily
titt som tätt sprang jag upp för att skriva ner förslagen på whiteboarden.
Ellie! ett sånt fint namn!
som jag njuter!
och bekräftelse
Du är fin, Hannah.
Jag älskar dig.
Ha!
Man tror ju inte på det alls lika mycket när det kommer från en själv. Man tar inte åt sig.
Det är sant! Du ÄR världens bästa tjej.
Mm.
en annans olycka
jag fattar inte hur man inte ens kan försöka förstå.
man måste väl vilja försöka?
försöka göra allt bra.
dumma.
som gör henne så illa.
Jag vill föralltid känna denna
Underbara lyckokänsla.
patetisk och äcklig
jag vill låta tårarna rinna
nu
jag lättar på trycket
gråter
ensam
ensam i natt igen
gå
du behöver inte komma hit
jag vill inte
men det är så mycket lättare
gråter
inget
ensamhet
jag saknar.
en underbar grej...
det gör ont i hjärtat och det värker i hela kroppen när jag säger förlåt. för jag vet att jag gör fel.
hur kan han älska nån som mig?